Kära läsare!
Jag avslutar nu min blogg på tidningen Vi. Följ mig på min egen blogg: www.bodil.nu.
-
Tidningen Vi
Res med Vi
Utflyktstips Costa del Sol – Ronda
Ronda. En stad uppe i bergen med stark personlighet och något av ett måste för besökare på spanska solkusten. Någon timmes bilkörning från havet på makalösa krokiga vägar bland hisnande vyer ligger Ronda, högt ovan en bråddjup kalkstensravin. Bron som håller ihop staden heter Puente Nuevo (nya bron) fastän den byggdes på 1700-talet och är 100 meter hög. Ronda är tjurfäktningens vagga, och en väldigt vacker arena finns mitt i den lilla staden. Det var här Ferdinand gjorde sin enda entré.
(Foto: José Hidalgo/Turismo Costa del Sol)
6 vinresor
Napa Valley, Kalifornien, USA
Bara någon timmes resa från San Francisco över imponerande Oakland Bay Bridge (snyggare än Golde Gate). I Napa ställer man bilen och tar en tur på cykel bland vingårdarna. Färdiga paket finns att köpa där lunch och provningar ingår.
Margret River, Australien
Jättekontinentens sydvästra hörn är ganska okänt för oss svenskar. Utgå från miljonstaden Perth, res söderut till vindistrikten längs den vilda kusten. Stanna för att se delfiner på vägen.
Penedés, Katalonien, Spanien
Cava har blivit trend i Sverige. Det mousserande spanska vinet som produceras ibland annat Penedés, strax utanför Barcelona. Och när du är i Barcelona, missa inte cavabaren framför alla, där du får en smörgås och ett glas cava för bara några euro. Trångt, men träng dig in! (Can paixano, Calle Reina Cristina 7)
Chianti, Toscana, Italien
Fält med vinrankor ser ut som väldiga manchestermönster på håll. Cypresser sticker upp som stora strutar. Slott och vingårdar med provning och försäljning. Stanna i sköna medeltida byn Pienza. Gatorna har namn som ”kärlekens gata” och ”kyssens gata”. Här köper du din pecorino (fårost).
Mendoza, Argentina
Men Andernas snötäckta toppar som bakgrund avsmakas vin från Argentina, världens femte största vinproducent. Sen dansar man tango.
Mosel, Tyskland
Höstens vinresa är nära. Lågprisflyget till tyska delstaten Rheinland-Pfaltz, sedan bil längs floden Mosel. Prova vin, ta in på pensionat och sov gott under fluffigt dun.
Jag vill inte resa med Ryan Air
Det är härligt att resa. Spännande och lite lyxigt. Man sätter sig till rätta i ett flygplan fyllt av förväntan, får en drink och varma leenden. Ibland känns det till och med lite flärdfullt.
Utom när man reser med Ryanair. Som många vet ett lågprisflygbolag med ett enormt flygnät över Europa. De har skapat möjligheter för många att ha råd att resa. Om man inte checkar in väska, eller köper deras försäkring, eller prioriterad ombordstigning, eller behöver ta med musikinstrument, sportutrustning, eller spädbarn. Ryanair tar betalt för allt. Vill man dessutom ha hjälp med att skriva ut ett boardingkort på flygplatsen kostar det 40 euro. När Ryanair häromåret skickade ut pressmeddelande om att de skulle ta betalt för att gå på toaletten ombord, var det få som reagerade. Det var helt i Ryanairs linje.
Om man ändå väljer att flyga med Ryanair, förvandlas resan härlighet snabbt till en känsla av att vara boskap som ska förflyttas. Det är uselt skyltat, det finns nästan ingen personal att fråga om var man ska köa. Som passagerare på Ryanair får man ingen numrerad plats. Det betyder att de som köpt sig fram i kön markerar platser för sitt sällskap som står längre bak i kön. Stämningen är inte direkt trevlig då man kliver ombord. Jag har vid flertalet tillfällen sett barnfamiljer desperat försöka få hjälp av personalen för att de ska få sitta tillsammans. Ett lätt fixat problem på de flesta andra flygbolag. På Ryanair hör jag en flygvärdinna svara en undrande pappa med sin flicka på armen, att det inte är hennes problem.
Tack Göteborg!
Nyss hemkommen från världens bästa musikfestival: Way Out West.
Varför bäst?
– Det är ovanligt lite fylla, jag såg ingen tendens till våld eller ens i närheten av aggression. Kanske tack vare att:
– Alla ser och hör. De tre scenerna är så bra placerade så att alla kan se (sluttande mark etc), dessutom med generösa monitorer att även de som är korta eller valt att sitta ner i gröngräset, eller som befinner sig en bit bort, ser. Även de tre ölområdena är placerade så att man därfrån ser och hör bra.
– Gott om toaletter. Stod aldrig i kö mer än max 3-4 minuter.
– Vatten till alla. Flaskor utan kork delades ut, i dessa kunde man sedan fylla på vatten vid de olika vattenstationerna.
– Snälla funktionärer och vakter. Det var som om de gått en kurs i att vara vänliga och ödmjuka. Här skapades inget onödigt hot. (Tidigare år har ljusskyltar talat om att ”Var snälla mot varandra. Ha roligt.”)
– Brett musikutbud. Från ensamma sköra (och fantastiska) The Tallest Man On Earth, till Prince där ingen av de 32 000 i publiken kunde stå still. Dock saknade jag lite mer av världsmusiken i år.
Ska jag klaga på något, men se det mer som ett önskemål till nästa år, så var det att ljudet var rikigt uselt emellanåt, och då pratar jag bas. Tråkigt också att Björngårdsvillans servering i år gjorts om till en delux-plats. Det vill säga bara för folk som köpt en väldigt mycket dyrare biljett.
Tack Göteborg – vi ses nästa år igen.
Packlista Inkaleden
Följande lista är i huvudsak gjord av Peruspecialisten, och mycket bra. Jag har på några ställen korrigerat den och lagt till efter egna erfarenheter.
Skor & Kläder
- Vandringskängor med kort skaft
- Extra par sandaler eller gymnastikskor (att byta om med när vandringen är klar för dagen)
- Minst tre ombyten av t-shirt och underkläder
- Lätta friluftsbyxor och vindjacka
- Varm tröja
- Underställ att sova i
- Mössa och vantar – kan köpas på plats
- Regnjacka eller poncho
Utrustning
- Dagryggsäck 20-40 liter (bärarna bär 7 kilo åt dig)
- Bra ficklampa, helst pannlampa och extra batterier
- Solhatt eller keps
- 2-3 plastpåsar att packa i så allt är torrt
- Regnskydd till ryggsäcken
- Vattenflaska, gärna som tål varmt vatten
-Vandringsstav, mycket bra, särskilt då det går brant nerför. Tillåts endast om de har gummiplopp (går att hyra på plats)
- Ev egen sovsäck ska då tåla –5 C komforttemp (går att hyra på plats)
- Ev eget liggunderlag typ therm-a-rest (går att hyra på plats)
Äta och dricka
- 1 l vatten till första dagen och diverse snacks typ russin, jordnötter,
- Favoritgodis från Sverige blir en kick när det går trögt!
- Sportdryck att blanda vattnet med
- Energy bars, t ex Modifast (Apoteket)
- Våtsavetter eller alcogel (Apoteket) för personlig hygien
Mediciner
- Plåster och ev compeed mot skoskav och blåsor
- Solskydd faktor 15+
- Myggolja
- Antihistamin för myggbett
- Imodium/Travello för akuta diarréer
- Huvudvärkstabletter
- XiniX vattenrening, köps på vissa apotek
- Ev vulkanskydd för slitna knän
Jag vill ha tillbaka min homofestival
Det har snackats vitt och brett huruvida det är bra eller dåligt att årets Pridefestival är öppen för alla. Vad jag vet har den alltid varit öppen för alla, det har bara varit att lösa biljett och gå in.
Pride har tidigare varit den festival då vi homosexuella äntligen fått lov att vara majoritet. Året om lever vi i en heterovärld, vart vi än vänder oss är det heteronormer som gäller. Att en gång om året gå till en fest som är vår egen värld – en homovärld – har varit sanslöst roligt. Och högtidligt!
Nu är Pride som vilken fest som helst.
Visst, jag känner mig snål när jag säger det här. Man skulle kunna säga att det är fantastiskt att vem som helst kan slinka in, av nyfikenhet om så är, eftersom årets festival är gratis. Men nej det är inte alls fantastiskt. De som tidigare löste biljett gjorde det med någon form av ställningstagande. Nu gör den så kallade öppenheten att folk känner sig otrygga, i SvD berättar Carin Holmberg, brottsoffersamordnare på RFSL, att påhoppen har ökat markant. Flera personer har också avvisats från området. En volontär misshandlades.
Jag tror att ”öppenheten” gjort att en del inte vågat sig dit alls – vad är det då för öppenhet?
Vill man vara med och verka för öppenhet är det bättre att synliggöra oss i vår gemensamma värld och ta ton (och aktion) mot homofobiska attityder.
Pride var min och mina vänners fri-zon, om så för att klä sig galet eller hångla öppet. Jag vill ha tillbaka min homofestival.
Låt sorgen ta sin tid
För några år sedan skrev jag en bok om sorg. Den skulle heta ”Till oss som är kvar”. Mitt i produktionen dog min mamma och det jag skrivit kändes tomt, löjligt, meningslöst. Trots att jag upplevt sorg förut.
Mammas död välte omkull mig, kanske just för att jag trodde att jag var så väl rustad för den. Jag upplevde också delar av min omgivning sådan, som att ”jaha va hon 82 år, ja då var det väl ganska väntat”. Jag läste också tidningsartiklar där det stod att sorgen över en gammal människa är lättare att komma över, än om någon ung dör.
Det var vedervärdigt att inte få ha sin sorg i fred, att inte bli respekterad som sörjande. Att faktiskt gömma sin sorg. Det fanns ett underliggande krav om att ”gaska upp sig”.
Jag tänker på det nu i kölvattnet av det ohyggliga som hänt i Norge. Nu börjar man säga ”återgå till vardagen”. Vare sig det gäller politiker eller anhöriga, så är det såklart bra att det finns en vardag att återgå till, men forcera ingenting.
Vi som står runt och tittar på måste ge dem all tid, sorg TAR tid, det är inget man kan bestämma över. Och om den inte får ta tid blir den värre.
Route 66 går till Trollhättan – nu är den här
Nu finns min bok i butik.
Det är 400 mil mellan Chicago och Los Angeles och vägen däremellan heter Route 66.
Sommaren 2010 bilar Lena tillsammans med sin fru Maggan den mytomspunna sträckan och de möter människor, så udda att de tror att de har hamnat i en film. På många sätt blir det en tuff resa, framför allt för Lena som inte längre kan blunda för vem hon är och var hon kommer ifrån.
Det är bara 42 mil mellan Stockholm och Trollhättan och ändå blir det den sträckan som till slut blir den svåraste för Lena att färdas.
”Route 66 går till Trollhättan” är en skildring av att ha Alzheimers sjukdom i familjen men det är också en ömsint och humoristisk berättelse om två mogna kvinnors relation med varandra.
Snyggt gjort – Peruspecialisten
Under vår resa genom Peru ställdes ett flyg in, det betydde att vår tid på Titicacasjön blev minimal, eftersom vi var tvungna att kasta oss i en bil för att komma därifrån och sedan fånga vårt flyg i Lima mot Buenos Aires.
Bilresan kostade oss 210 dollar. Flygbolaget vill inte betala oss, och vårt försäkringsbolag ersätter inte för inställda flyg. Det är inte Peruspecialistens ansvar heller, men de har lovat göra ett undantag och ersätter oss nu.
Det tycker jag var snyggt gjort.